torsdag den 12. april 2007

Slutord av Jonathan Friedman

Frågan om invandringen är naturligtvis bokens centrala tema, men den är i verkligheten bara en aspekt av en mer omfattande social förändringsprocess. Den kan påvisas även i andra delar av Europa. Arbetskraftsinvandring avlöses av flyktinginvandring, samtidigt som den ekonomiska tillväxten sjunker och arbetslösheten ökar från sjuttiotalet och framåt. Välfärdsstaten går in i en konstant ökande kris, karakteriserad av en ständigt pågående urholkning av dess väsentliga komponenter. Den sociala problematiken förstärks av uppkomsten av stora invandrargetton i de större och medelstora städernas snabbt växande förorter, med ökande polarisering och till och med våld. De politiska och kulturella eliterna debatterar 'mångkulturpolitik', och kulturpluralism och mångkulturalism återkommer som komponenter i förändringskomplexet. Dessa företeelser motsvaras av liknande förändringar i de politiska och ekonomiska förhållandena i hela Västeuropa. Där återfinns många paralleller med andra delar av Västvärlden, som till skillnad från Europa huvudsakligen är immigrantsamhällen, t ex Kanada, USA och Australien.

Sverige är alltså i detta avseende absolut inget undantag, även om förändringarna här kanske är mer radikala. Analysen av ett enskilt land är upplysande för dem som sysslar med liknande företeelser i andra länder. Den gör det lättare att skilja mellan allmänna och globalt orsakade förändringsprocesser och de politiska och sociala former som dessa får i enskilda stater. I bokens olika kapitel framhävs några av de viktigaste särdragen i det svenska samhällets omvandling under åttio- och nittiotalet, särskilt nittiotalet.

Bokens författare har under dessa år aktivt deltagit i den offentliga debatten eller i försöken att väcka en sådan. De är forskare, politiker och lärare som större delen av sina liv varit engagerade i frågor som är avgörande för det svenska samhället och dess plats i världen. Två av dem har även varit verksamma inom biståndspolitiken och i många år arbetat i tredje världen.

Det faktum att de återfinns från vänster till centrum på den politiska skalan är i sig viktigt att påpeka. Samtliga har nämligen blivit etiketterade som farliga nationalister, högerextremister, rasister och t o m fascister och nazister för att de kritiskt analyserat landets invandringspolitiska beslut – även när de politiska tillkortakommandena varit uppenbara för alla.

Den verklighet som beskrivs i boken ger också viktiga inblickar i en politisk kultur, som är utomordentligt repressiv vad gäller alla idéer den politiska och – i synnerhet – den kulturella eliten inte betraktar som korrekta och respektabla. En bild tonar fram av ett åsiktsmässigt starkt centraliserat samhälle, styrt av de två eliterna i intim och reell förening.

Under det senaste året har en rad förändringar börjat framträda som tyder på en ökad medvetenhet om den svenska verkligheten. Medierna tar t ex i större utsträckning än tidigare upp frågan om det snabbt växande antalet våldsbrott. Dessa beror naturligtvis inte på invandringen som sådan, men där finns klara kopplingar mellan en ökande marginalisering och ghettoisering och invandrarnas klara överrepresentation i statistiken över våldsbrott. Brotten hänger också samman med att kriminella organisationer, som bedriver handel med droger, människor och vapen, i anmärkningsvärd grad etablerat sig i Sverige.

Det är naturligtvis inte så att all brottslighet kommer utifrån eller beror på invandringen. Men satt i relation till sin andel av befolkningen är alltså invandrare och utlänningar klart överrepresenterade beträffande mord, våldtäkter och – nu i ökad utsträckning – väpnat rån. I Interpols statistik är antalet mord per 100 000 invånare dubbelt så högt i Sverige som i USA och tre till fyra gånger högre än i de skandinaviska grannländerna. Jämförelser med Frankrike, Tyskland och England pekar i samma riktning.

Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, Sveriges offentliga organ för brottsförebyggande verksamhet, hävdar att Interpols statistik helt enkelt är felaktig. BRÅ har t o m föreslagit att den erkänt snabba ökningen i brottsligheten, som noterats i den offentliga statistiken, skall omtolkas nedåt för att inte väcka reaktioner bland allmänheten. Ännu ett steg har tagits. Det gäller fördelningen av brottslighet i Sverige mellan svenska och utländska medborgare. Officiell statistik av det slaget har inte redovisats kontinuerligt sedan 1994.

Flera politiker har framhållit vikten av att avgörande åtgärder vidtas för att göra integrationen av invandrare i det svenska samhället effektiv. Andra har försökt vinna poäng på att demonstrera sin 'antirasistiska' och 'generösa' hållning genom att inte ställa några krav alls på invandrarna. Sådan var t ex Folkpartiets ledares linje i en offentlig debatt, vilket inte hindrade honom att några månader senare – lika offentligt – argumentera för att godkänt prov i svenska språket skulle krävas för att invandrare skulle få rätt till svenskt medborgarskap. Det förslaget fördömdes eftertryckligt som 'rasistiskt' av många andra politiker särskilt på vänsterkanten. Dessas närmast betingade reflexer visade sig emellertid ligga i otakt med uppfattningen på de 'drabbades' sida. Många invandrare kände sig nämligen inte utsatta för rasism utan tyckte att språktestet var ett rimligt krav.

Den massivt genomdrivna och påtvingade antirasistiska/mångkulturella ideologin kom i blåsväder, när en TV-reporter i samband med valet 2002 besökte flera av de 'rumsrena' (etablerade) partiernas valstugor. Efter att först offentligt ha intervjuat dessa andra rangens partirepresentanter fortsatte han med dold kamera och mikrofon inne i valstugorna. Där kunde han med hjälp av ledande frågor locka fram invandrarkritiska kommentarer, som gick klart på tvärs med respektive partis officiella linje.

Det hela visades på TV dagarna före riksdagsvalet och förorsakade en nationell skandal. Partitopparna kunde bara ta avstånd från dessa 'tarvliga' medlemmar i sin egen partiorganisation. Flera av dessa uteslöts eller avgick självmant. Intressant nog fick många av dem beundrarbrev från sympatisörer efteråt. Det är ovedersägligt att spännvidden mellan vad som får sägas och inte får sägas är betydande och avslöjar en överraskande skenhelighet och cynism hos politikerna.

Medan det i början och mitten av nittiotalet var omöjligt att ta upp och diskutera problem relaterade till invandringen, mycket beroende på medias agerande, framstår det nu allt klarare att det finns några mycket allvarliga problem som inte kommer att försvinna av sig själva. Utan bara bli värre om inget görs.

Den nyligen hållna folkomröstningen om den gemensamma europeiska valutan är ett utomordentligt exempel på hur elitens kontroll över situationen brutit samman. Frågan om Sverige skulle införa euron eller ej blev föremål för en upprivande debatt sommaren 2003. Efter att eliten totalt hade misslyckats med att övertyga befolkningen om att euron skulle leda till fler jobb, högre välfärd och snabbare ekonomisk utveckling eller vice versa, kom debatten att handla om grundläggande demokratiska problem. I stället för en ekonomisk blev euron en politisk fråga om hur mycket beslutsrätt som borde behållas i Sverige och hur mycket som kunde överlämnas till 'Bryssel'.

Maud Olofsson, ledare för centerpartiet, motståndare till eurons införande, använde sig av 'propaganda från England', som förband det europeiska projektet med Hitler. Europositiva politiker vräkte invektiv över henne och stämplade hennes påstående som absurt. Det gick ju stick i stäv mot den gängse argumentationen för euron, där ett positivt ställningstagande var liktydigt med öppenhet, medan motstånd parades med slutenhet, nationalism, rasism och t o m fascism. Intressant är att en del av de invektiv som brukades mot eurons motståndare var desamma som sedan länge användes mot invandringspolitikens kritiker.

De som ville krympa den årliga invandringen sades alltså liksom eurons motståndare ta ställning för slutenhet och därmed vara nationalister, rasister och liknande. Den beklagliga paradoxen i allt detta är naturligtvis att nazisterna på sin tid förmodligen var först om idén om en europeisk union och att i Kol- och Stålunionens ledning satt Jean Monnet och Robert Schumann, tidigare medlemmar i Vichyregeringen. Båda var redan före kriget positivt inställda till en allians med Tyskland. Historisk hårdvara och paradoxer, besvärande för de eliter som måste anstränga sig att för se till att de glöms.

Eurodebatten förorsakade på många sätt en allvarlig splittring i de större partierna, främst av skäl som inte hade något att göra med den gemensamma valutan i sig, utan avsåg frågan om öppenhet eller slutenhet. Mitt under dessa strider blev Anna Lind, Sveriges utrikesminister, knivhuggen till döds, medan hon shoppade i centrala Stockholm. Hon hade varit en av de centrala aktörerna i ja-kampanjen och många trodde att mordet skulle svänga opinionen, där nejsidan dittills hade haft en stark övervikt. Men det blev inte så. Tvärtom vann nejsidan en jordskredsseger, en seger som tolkats som ett avståndstagande från den 'politiska klassens' projekt. Frågan om polariseringen mellan folket och deras representanter har för första gången på många år seglat upp som ett allvarligt politiskt problem.

Frågan om invandringen har skärpts på grund av ett annat internationellt fenomen, nämligen de ökande ideologiska motsättningarna mellan det judisktkristna Väst och islam. Denna geopolitiska konflikt, som forskare hittills sysslat med, har nu blivit uppenbar också för vanligt folk. Tesen om kulturkrocken har också blivit populär bland intellektuella om än inte i Väst, så åtminstone bland intellektuella eliter i Mellanöstern. Frågan om kulturella skillnader har verkligen kommit i blickfånget. Mångkulturalisterna är naturligtvis indignerade och hävdar att kultur är ett farligt ord, precis som ras, därför att det sorterar in 'den andre' i ett fack med vissa typiska och oföränderliga egenskaper. På det sättet ger det rasismen näring.

Här finns två företeelser man inte kan bortse ifrån. För det första den växande islamistiska militansen, som ibland direkt kommer till uttryck i uttalanden från religiösa ledare i Europa. De förespråkar att Väst krossas och judarna utrotas. För det andra uppmärksammas allt fler fall av hedersmord (inte muslimska i och för sig men med anknytning till Mellanöstern), missbruk av makt över unga flickor, framtvingade äktenskap och liknande (inte heller nödvändigtvis muslimskt) och krav på muslimska skolor. Allt detta framställs ibland i öppen opposition mot det västerländska samhället och som slagträ används argument som tillhandahållits av mångkulturalisterna. Den svenska kulturella eliten har gjort sitt bästa för att tona ned eller eliminera dessa frågeställningar.

När således Fadime, en ung kurdisk kvinna, brutit mot familjens heder och mördats av sin far i Uppsala, hävdade några i den kulturella eliten att detta inte hade att göra med kultur, utan att det helt enkelt var ett uttryck för manligt chauvinistiskt våld, vanligt även i andra läger. Men medias bevakning av fallet gjorde det omöjligt för den politiska eliten att bortse från frågans verkliga betydelse. Man har försökt att tona ned problemet så mycket som möjligt och i stället fokusera på nödvändigheten av att skydda unga kvinnor från Mellanöstern. Människor i allmänhet kunde ju annars uppfatta saken 'på fel sätt'.

När antropologen Unni Wikan nyligen publicerade en bok i Norge om fallet Fadime, väckte det en omfattande och öppen debatt. Men på den svenska sidan av gränsen, där mordet skett, förmärktes ingen reaktion. Wikan hade stora svårigheter att hitta en svensk förläggare, som var villig att ge ut boken, bestseller som den var i hennes eget land. Ännu ett exempel på försöken att undvika frågor av denna känsliga karaktär, även om situationen gradvis håller på att förändras.

Nyligen hände det i en svensk skola att två flickor uppträdde med burkhas, en sorts slöja som går långt utöver den accepterade huvudduken. Skolverket, den centrala statliga myndigheten, har utfärdat rekommendationer men överlåtit det praktiska ställningstagandet åt varje enskild skola. Det finns muslimska invandrare som själva protesterat mot detta dräktbruk. Några av dem har t o m föreslagit att invandrare skall assimileras till kulturen i landet där de lever. Men mångkulturalisterna har på nytt gått till angrepp med argumentet, att det är odemokratiskt att förbjuda en sådan dräkt. Här kan man påminna om att det är kriminellt att bära vikingasymboler, eftersom det betraktas som hets mot folkgrupp.

I Frankrike diskuteras fortfarande huvudduken. Där är emellertid situationen annorlunda, eftersom man har bestämda regler om hur man skall vara klädd i allmänna skolor. Där finns specifika dräktbestämmelser, ja t o m föreskrifter om uniformer. I Sverige skulle sådant säkert stämplas som rasism. Varför skall någon tvingas bära kläder, som är specificerade enligt en nationell kod? Vore det inte diskriminering? På detta sätt reduceras ofta problemet till en fråga om individuella preferenser, precis som om burkhan inte vore ett uttryck för en alldeles specifik syn på relationen mellan könen.

Det är viktigt att försöka klarlägga huvudtendenserna i dagens svenska situation:

För det första kan vi konstatera att en ökande polarisering pågår mellan topp och botten i landet, mellan en arbetande befolkning som drabbats av sjunkande reallöner och en ny politisk klass, som själv bestämmer sina löner, vilka ökar snabbast i landet. Politiker betraktades förr som vanliga medborgare och uppbar relativt låga löner. Idag ingår de i ett välbärgat etablissemang, väl medvetna om sin status som elit. Majoriteten av väljarna, särskilt om de är kritiska mot politikerna, behandlas som vulgära, okunniga och i behov av bättre uppfostran och mer 'information'.

För det andra har den politiska eliten utvecklat en officiell ideologi, där staten skall definieras som mångkulturell och där nationalstaten skall ges en ny pluralistisk form. För att betona och framhäva mångfalden nedvärderas medvetet allt svenskt. Opposition mot denna policy är ett uttryck för rasism. Även assimilation definieras enligt denna ideologi som uttryck för rasism.

För det tredje är en stor – och hela tiden ökande – del av befolkningen invandrare i första, andra och tredje generationen. Att den sortens kategoriseringar överhuvud taget görs, är ett klart bevis på för att integrationen misslyckats. Arbetslösheten är mycket hög inom denna del av befolkningen. Boendesegregationen förstärker kraftigt både arbetslösheten och bristen på integration. Bidragsberoendet är extremt högt, även om den sortens intäkter ofta i den rådande svarta ekonomin stärks genom att de kombineras med handel med illegalt gods. Det senare sker i nätverk som utvecklas mellan landsmän i förskingringen. Kriminella aktiviteter och våld kännetecknar denna process.

För det fjärde har mångkulturpolitiken kommit att spela en allt större roll och för den är nationalstaten källan till allt ont och den huvudsakliga skottavlan. Den skall ersättas med en ny värld karakteriserad av gränsöverskridande och mångkulturalism. I praktiken innebär det en omvänd rasism riktad mot allt svenskt eller i varje fall mot dem som vill hävda svenska värden. Tillfrågad i en TV-intervju om han var svensk, utropade en f d invandringsminister energiskt – nästan nervöst: 'NEJ! NEJ!'

Det som är specifikt för Sverige återfinns i den andra punkten ovan. Medan det i det övriga Europa inte är de styrande politikerna som gett upphov till mångkulturalismen, har den i Sverige frambragts i samverkan mellan de kulturella och politiska eliterna. Här är alltså staten själv den drivande kraften i omvandlingen till mångkultur. Det ger eliterna ett formidabelt politiskt verktyg, som gör det möjligt för dem att eliminera all opposition. Meningsmotståndarna tystas effektivt genom att man brännmärker dem som moraliskt mindervärdiga. I andra europeiska länder är debatten öppen.

Det här är inga små förändringar i ett samhälle, som en gång genomsyrades av ett mycket starkt socialt projekt, ett projekt som förenade en överväldigande majoritet av befolkningen och skapade en samhörighet, som gjorde det möjligt att upprätthålla den högsta beskattningsnivån i världen. Skatterna finansierade trygghet, i praktiken fri sjukvård och utbildning upp till och med universitetsnivå, samt en generös välfärdspolitik överhuvudtaget.

I sammanhanget skall påpekas, att denna höga beskattning nådde sina extrema nivåer först på sjuttiotalet, nivåer som därefter bibehållits. Sverige började emellertid exportera en stor del av sitt kapital, d v s sin potentiella skattebas. Landets välfärd hade baserat sig på ett litet antal mycket stora företag som t ex Volvo, SAAB, Electrolux, ASEA och Ericsson. Dessa kom nu att flytta ut betydande delar av sin produktion till andra länder, närmare marknader och till områden med lägre produktionskostnader. På det sättet ersattes industriproduktion för export med en betydande kapitalexport.

Till en början var det möjligt att bekosta och upprätthålla en väldig offentlig sektor, men minskade intäkter ledde så småningom till en hög offentlig upplåning/skuldsättning och en allmän sänkning av levnadsstandarden. Det är i det perspektivet man skall se skiftet från arbetskrafts- till flyktinginvandring.

En främmande befolknings storskaliga invandring till Sverige försiggår i en situation som kännetecknas av följande:

1. Kapitalexport, industriell nedgång och därför krympande skattebas.

2. Nedskärning av den offentliga sektorn, bara till en del bromsad genom ökade skatter och upplåning.

3. Sjunkande reallöner och nedåtriktad social mobilitet.

4. Uppåtriktad mobilitet och ökade inkomster för eliterna, d v s media- och kultureliten och speciellt den politiska eliten.

5. Punkterna 1 - 4 betyder en ökande ekonomisk men också politisk polarisering: de valda politikerna blir 'den politiska klassen' medan folket övergår till att bli 'de missnöjda klasserna'.

Forskare har talat om eliternas utträde ur gemenskapen, om deras identifikation med världen i stället för med nationalstaten, d v s deras globalisering. Exemplet med invandringsministern som avvisade sin svenska identitet visar, att en sådan beteckning har blivit en etnisk term och att eliterna föredrar att identifiera sig som något annat än svenskar.

Carl Bildt avslutar sin senaste bok med ett kapitel, där han argumenterar för fördelarna med en styrelseform som det Habsburgska imperiets. Dess eliter var naturligtvis inte några nationella representanter utan en kosmopolitisk aristokrati, placerad ovanför de olika nationella befolkningselement, över vilka de regerade. Ett sådant styre kunde vara ett sätt att framgångsrikt introducera en mångkulturell ordning i det nya Europa, en ordning som skulle bli fredlig, eftersom varje grupp skulle veta sin plats inom ett vidsträckt hierarkiskt imperium. Det skulle vara en pluralistisk social ordning, som utmärkte de flesta imperier, speciellt koloniala samhällen.

Det är en trend bland mångkulturella intellektuella att hylla det ottomanska riket och andra imperier i Mellersta Östern som underverk av mångetnisk fred, men då bortser man från den strikta etniska uppdelningen av yrkesrollerna och den allmänna etniska segregationen, typiska för dessa samhällen. Det finns intressanta likheter mellan koloniala system och dessa tidiga imperier. Forskare har klart markerat dessa regimers karaktär. Ett citat från en av dem:

Det är typiskt för Kanada och USA men också för Australien, att när inflödet av främmande element hotade den nationella endräkten och de allmänna sociala normerna, infördes hinder mot fri invandring. I de tropiska besittningarna fanns däremot ingen allmän social vilja att sätta gränser för immigrationen. Den överlämnades i stället till de ekonomiska krafternas fria spel. Det pluralistiska samhället uppstår där de ekonomiska krafterna är undandragna samhällets vilja.

De omedelbara följderna av ovan nämnda processer kombinerade med obehindrad invandring är:

6. Invandrare, d v s 'flyktingar', kan inte integreras i ett samhälle, som får tillskott av nya medlemmar samtidigt som antalet arbetstillfällen minskar. Andelen sysselsatta invandrare fortsätter att vara utomordentligt låg.

7. Eliterna kan distansera sig från den egna nationella befolkningen genom att 'mångkulturalisera' Sverige, betona den nya befolkningens olika historiska ursprung och omdefiniera svenskarna till en etnisk grupp bland andra i den etniska smältdegeln.

8. Detta leder till kulturell fragmentering, samtidigt som man ställs inför boendesegregation och nedåtgående mobilitet. Potentialen för konflikter är betydande.

9. Eliterna vägrar att se den uppkomna situationen i ansiktet. I stället pekar de ut en etnisk grupp, d v s svenskarna, som rasister och utarbetar massiva omsocialiseringsprogram i skolor, museer och andra allmänna institutioner för att skapa en mera 'tolerant' och 'generös' inhemsk/svensk befolkning.

10. De misslyckas naturligtvis med denna omskolning, eftersom de inte alls definierat problemen utan skjuter bredvid målet. 'Rasisterna', 'nationalisterna' m fl ges nu en ännu farligare roll att spela – de är odemokratiska. Med den etiketteringen utesluts de effektivt från att delta i det offentliga samtalet.

Människor kan ha fått intrycket, att rasismen är på frammarsch, men det kan snarare bero på att oppositionen mot invandring sedan länge basuneras ut som rasism. Den oppositionen är omfattande men absolut inte samma sak som rasism. En sociolog på vänsterkanten i USA har framställt problemet i klara historiska termer.

För trettio år sedan, skriver han, kom invandrare till Amerika för att bli amerikaner, för att integreras i sitt nya samhälle. Så är inte längre fallet. Idag kommer de till Amerika för att förbli som de är och kräver t o m rättigheter som en egen folkgrupp. Detta är klara bevis på en vitt spridd, allmän företeelse, som även starkt påverkar immigrantsamhällen som USA. Resultatet är naturligtvis protester, inte minst från ättlingar till tidigare invandrare som i allt väsentligt assimilerats i det amerikanska samhället.

Man skall inte bortse från att det är svarta amerikaner, som hela tiden mest opponerat sig mot invandringen, ett faktum som är svårt att acceptera för mångkulturella ideologer. Men om detta är ett socialt fenomen som är av relativt ringa betydelse i USA, har det en allvarlig och generell karaktär i Sverige. I allmänhet är välfärdsstaten i Europa en enorm ekonomisk apparat, som bygger på att den enskilde medborgaren identifierar sig med staten. Invandring i en arbetslöshetssituation ökar arbetslösheten och olika statsbidrag, vilka i sin tur tär på de offentliga resurserna. Befolkningens identifikation med samhället minskar.

Om det allmännas utgifter ökar snabbare än inkomsterna uppstår det en omedelbar kris i fördelningspolitiken. Utgifterna kan inte täckas utan skattehöjning, upplåning eller nedskärning. Oförenligheten mellan välfärdsstaten och en stor invandring utan ekonomisk integration har utretts av flera forskare, som försökt finna alternativa lösningar. Det går dock inte att förneka problemen, men det är exakt vad de politiska och kulturella eliterna har gjort i Sverige. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att de lika enorma som onödiga kostnader för samhället som invandringspolitikens usla måluppfyllelse representerar inte får diskuteras. Vid sekelskiftet 2000 hade inte ens en femtedel av dem som fått lov att stanna i Sverige asylskäl eller skyddsbehov. Så såg det ut under 90-talet och så har det fortsatt därefter.

Det är sant att de frågor som tagits upp i föreliggande bok har börjat komma upp till ytan i Sverige. En viss diskussion förekommer, men ingen öppen debatt. Medvetenheten om problemen har ökat, även om det gått långsamt. Problemen är vittomfattande, varför det kan ligga nära till hands att avvisa oförmågan att diskutera dem som slapphet eller rädsla för att inse deras verkliga innebörd. Men där finns fler orsaker.

Det finns de som har intresse av att förhindra en debatt. De nya eliterna, både den politiska och kulturella, förankrar sin identitet i en rad metaforer relaterade till öppenhet, transnationalitet, mångkulturalism och globalisering. Allt detta kopplas samman med en alltmer förvirrad uppfattning om demokrati. De nya demokraterna är eliter, som gör anspråk på att vara demokratiska i alla avseenden. Demokrati blir på det sättet inte längre en beskrivning av en politisk process utan ett attribut till individer. Globaliserande eliter är snabba att attackera sina meningsmotståndare som odemokratiska. Ett sådant handlingssätt är inte ett led i en demokratisk debatt utan en fråga om uteslutning – en modern form av häxjakt. Ett beklämmande alternativ både till analys och nödvändiga försök att hantera problemen i dagens verklighet.

De flesta företeelser som tas upp i vår bok kan återfinnas i andra europeiska länder, men det sätt på vilket de sammanfogats och gestaltats är inte detsamma. Det svenska fallet är frapperande på grund av sin radikala natur.

• Sverige, som var en exceptionellt modern nationalstat, har övergått till att bli en självutropad mångkulturell stat.

• Sverige, som var ett av de rikaste länderna, intar idag en låg position i välfärdsligan.• Den tidigare starka samhörighetsideologin och solidariteten har efterträtts av egenintresse och social polarisering.

• Ett land med stor etnisk enhetlighet har idag blivit ett invandrarsamhälle med procentsatser i nivå med Förenta staternas.

Sverige är den sortens exempel som borde få oss att sätta fokus på de genomgripande förändringar, som håller på att förändra västvärldens samhällen. Ännu viktigare är kanske den läxa, som vi måste lära av det förlopp som beskrivits här. Våra valda politiker har övergått till att bli en politisk klass, med rätt att själva bestämma sina löner, vilka ökar snabbast i landet – ett land, som i övrigt plågas av minskad sysselsättning och sjunkande realinkomster. När dessa politiker i mångkulturalismens namn gisslar den egna befolkningen för rasism och samtidigt förklarar sig själva 'postnationella', då måste det bli reaktioner. När arbetarklassen och delar av medelklassen alieneras, måste det till sist leda till allvarliga konflikter. Det grundläggande är att medborgarna förlorar sin lojalitet mot en stat som de inte längre känner som sin egen. Om eliterna inte förmår skaffa sig ett perspektiv på den värld de delar ansvaret för, blir de själva en del av problemet. Är det här den allmänna färdriktningen i Väst, vandrar vi förvisso samma ödesdigra väg som många tidigare civilisationer.

Jonathan Friedman